Föräldralösa barn statistik
Föräldralösa Barn. Lilla Barnhuset eller Politibarnhuset var ett barnhem i Stockholm , verksamt mellan och Det var uppbyggt i anslutning till Danvikens hospital och ämnades ta emot ett åttiotal barn mellan 0 och 6 år. Barnhuset var en konsekvens av ett växande antal fattiga och hemlösa i huvudstaden och hade betydelse för fattigvårdens utveckling. I Sverige var den allmänna dödligheten högre än normalt under stora delar av talet.
Anledningen var näringsbrist och ett antal år med dålig skörd. Under talet var den traditionella husbonderollen hotad.
Kakor på scb.se
Den traditionella idén om att bonden slog sig ner i ett samhälle och lät sin familj växa kring jordbruket höll på att försvinna i takt med fattigvårdens framväxt. Detta hotade husbonderollen som tidigare funnits i den svenska samhällsstrukturen. Det var dåvarande kungen i Sverige, Gustaf I , som först påbörjade en nationell organisering av fattigvården. Liksom kyrkan hade ansvarat för de fattiga och utsatta tidigare, blev det nu hospitalsväsendet som tog över samma ansvar.
Utefter konungens fastställda grunder skulle indragna andliga gods omvandlas och förvaltas som hospital eller helgeandshus. Gustaf I :s efterträdare fortsatte med detta arbete och under kung Gustaf Adolfs välde fanns det inrättningar i flera städer runtom i landet vars uppgift var att omhänderta minderåriga och sjuka individer i behov. Behovet av omhändertaganden av barn växte så småningom och hospitalen befriades således från denna uppgift.
Ytterligare en anledning till detta, bortsett från det ökade behovet, var att man insåg det olämpliga i att låta minderåriga växa upp bland de andra individerna på hospitalen. Gustaf Adolf upprättade därför nya vårdanstalter för barn som kallades för barnhus. Patienternas behov skulle prövas av såväl kyrkan som hospitalet innan denne kunde tas in i vården.
Hospitalet skulle erhålla en ersättning i form av mynt från patienten. Vad gällde barnen fastställde man i stadgan att dessa skulle, om de inte var sjuka, lämnas till barnhus. Vid åtta års ålder skulle barnen sedan sättas i hantverk och alltså lämna barnhusen. Det var inte tillåtet för barnen att tigga på landsbygden eller i städerna, varken för sig själva eller i sällskap med andra.
Kyrkolagen betonade fortsatt kyrkans försörjningsskyldighet i sin socken och tydliggjorde att det var kyrkan som bar ansvaret att ta hand om de fattiga. Efter den första urbaniseringsvågen i samband med Hansans anläggning av städer kring Östersjön beboddes landsbygden fortfarande av en stor andel av Sveriges invånare. Mellan talet och talet kom en ny urbaniseringsvåg i samband med stormaktstiden i Sverige.
Andelen stadsbor fördubblades och Stockholm var staden med störst tillväxt. Befolkningen ökade från cirka 8 till mellan 50 och 60 invånare under seklet. Under talet skilde man på nödställda individer i Stockholm. Man kallade en grupp för rätta fattiga och den andra gruppen för orätta fattiga. De som ansågs vara rätta var de som tillhörde staden, hit hörde de blinda , sjuka och de som av olika anledningar inte kunde klara sig på egen hand.
Tillhörde man denna grupp kunde man få hjälp av de rika och kyrkan. Orätta fattiga var de som hade flyttat till Stockholm i hopp om att få det bättre ställt, men som istället blivit tiggare och uteliggare. Tanken var då att det var socknen de ursprungligen kom ifrån som hade ansvaret att ta hand om dem, och Stockholms myndigheter frånsade sig allt ansvar krig situationen i dessa fall.
Gång på gång förbjöd kungen tiggeriet i Stockholm. De som fick hjälp i Stockholm blev fler och en ökad efterfrågan av resurser gjorde att underhållet inte räckte till. Man såg då till nya sätt att finansiera fattigvården i staden. Man uppmuntrade bidrag i samband med första lysningen till giftermål , sjukas tillfrisknande samt vid begravningsgudstjänster.
All kollekt i samband med likpredikningar gick till de fattigas underhåll. Vad beträffade de utsatta barnen skulle de i största mån hamna på barnhusen, men om det inte fanns möjlighet skulle barnen istället bo på fattighusen.
Statistik om graviditeter, förlossningar och nyfödda
För att spara pengar var man även mer angelägen om att barnen skulle flytta från barnhusen eller fattigstugorna så fort de kunde. Särskilt gossarna skulle, så fort de nått en ålder där de var starka och på egen hand deltog i kyrklig undervisning, behöva lämna inrättningen och tjäna sin föda själva. Ytterligare en anledning till detta var för att man skulle kunna lämna plats åt de yngre barnen, i och med att kapaciteten på barnhusen inte räckte till.
Mot mitten av talet förändras synen på barn och fattigvård. Det var framförallt europeiska ideologier som influerade adeln i Sverige. Det handlade främst om pietismen , upplysningstänkandet samt näringspolitiska och utilitaristiska idéer kring barn som en symbol för landets framtida arbetskraft som krävde särskilda resurser. Merkantilismen var dessutom framträdande i Sverige under denna tidsperiod och att lyfta fram barnen som en av landets mest fundamentala tillgångar låg i linje med denna ideologis resonemang kring en essentiell arbetskår av dugliga och skötsamma arbetare.