Särskrivning sjuk sköterska
Särskrivning är ett begrepp inom ordbildning och rättskrivning, som innebär att ett uttryck skrivs som två eller fler ord. Särskrivning är ett begrepp inom ordbildning och rättskrivning , som innebär att ett uttryck skrivs som två eller fler ord. Motsatsen är sammanskrivning , även kallat hopskrivning eller ihopskrivning. Felaktig särskrivning innebär att ett sammansatt ord felaktigt skrivs som två eller flera ord.
Det är ett vanligt skrivfel i svenskan och andra språk där man kan bilda nya ord genom sammansättningar, i stort sett utan begränsningar. Felaktiga särskrivningar kan leda till att betydelsen blir en helt annan än den avsedda. Extrema exempel är "brun hårig sjuk sköterska" i stället för "brunhårig sjuksköterska", och "skum tomte" i stället för "skumtomte".
Det är kanske vanligare med felaktiga särskrivningar som innebär att svenskans foge-s förvandlas till en genitivmarkör: "körkorts tillstånd" i stället för "körkortstillstånd" eller "övergångs ställe" i stället för "övergångsställe". Direkta missförstånd på grund av felaktiga särskrivningar är sannolikt ovanliga; däremot gör felaktiga särskrivningar en text mera svårläst eftersom den inte följer den vedertagna skriftspråksnormen.
Ett annat problem är att textens vederhäftighet kan ifrågasättas eftersom många uppfattar felaktiga särskrivningar som ett tecken på okunskap och bristande bildning. Det finns antagligen flera faktorer bakom fenomenet med felaktiga särskrivningar.
En faktor som ofta nämns är engelskans inflytande på svenskan under talet. Inom engelskan är särskrivning betydligt oftare det korrekta alternativet. I det nederländska språket kallas fenomenet med felaktiga särskrivningar för "engelska sjukan" Engelse ziekte. Samtidigt är dock det vanligaste språkfelet bland svenska språkbrukare att skriva ihop ord som på engelska normalt skrivs isär, eller som på engelska skrivs med bindestreck.
Den viktigaste orsaken till felaktiga särskrivningar i det offentliga rummet är enligt Katharina Hallencreutz [ 3 ] att textens primära funktion är visuell, till exempel i rubriker, skyltar, annonser, bildtexter, ingresser och så vidare. Texter av den här typen är inte avsedda att läsas på samma sätt som löpande brödtext, utan har snarare som syfte att fånga uppmärksamheten.
Den visuella aspekten blir viktigare än språkriktigheten. Om konstnärliga eller estetiska aspekter medvetet fått avgöra talas ibland om gestalttext. En annan möjlig förklaring till felaktig användning av särskrivningar är användandet av ordbehandlare med stavningskontroller som ignorerar felaktiga särskrivningar eller till och med uppmuntrar dem, exempelvis MS Word Andra faktorer som sannolikt bidrar till felaktig användning av särskrivningar är långa ord, särskilt med långa förled tunnelbanestation särskrivs oftare än tågvagn , och tillfälliga sammansättningar tunnelbaneåkare särskrivs oftare än tunneltågförare.
Felaktiga särskrivningar av substantiv är vanligare än felaktiga särskrivningar av ord från andra ordklasser. En faktor som troligen bidrar till problemet med felaktiga särskrivningar är en försvagad koppling mellan text och tal. Det är osannolikt att den som skrivit lappen om den borttappade kaninen inte upptäcker felet om han eller hon läser texten högt för sig själv.
Förr lärde sig elever i skolan att läsa och skriva genom att ljuda orden högt, till skillnad från idag då mer av läsinlärningen bygger på ett direkt inpräntande av skriftbilden, åtminstone efter de första elementära stegen.
Därför är särskrivningar roliga
Ursprungligen var all text avsedd att läsas högt, till skillnad från idag då mer och mer text produceras som inte alls är avsedd att läsas högt, eller som knappt ens går att läsa högt till exempel webbsidor, annonser, TV-tablåer. En annan föreslagen anledning är den nya skrivstil som introducerades i grundskolan på talet. Den var enklare och mindre ihopbunden än tidigare och ord kunde alltså lättare skrivas isär utan att det såg ut som mer än ett något större mellanrum mellan bokstäver som ändå inte satt ihop.
Att det endast skulle gälla handskrift är inte en så allvarlig invändning eftersom de flesta fortfarande lär sig skriva med penna och papper och sedan tar med sig eventuella skrivfel även när de använder datorer. En ytterligare tänkbar orsak är att grundskoleelever under de första åren i skolan får läsa och skriva sammansatta ord med bindestreck för att lättare lära sig läsa exempelvis "hus-vagn" i stället för "husvagn".
När eleverna sedan växer upp inser de att bindestreck inte används på detta sätt och ersätter dem felaktigt med mellanrum. Ett vertikalstreck istället, som i hus vagn, borde kunna innebära en förbättring. Felaktiga särskrivningar är inget nytt fenomen. I äldre svenska texter fram till talet har det som i dag kallas felaktig särskrivning ibland varit vanligt. Exempelvis skrev Carl Michael Bellman "brännvins flaska" i stället för "brännvinsflaska".
Vissa namn från talet är än i dag särskrivna, exempelvis Östgöta Correspondenten , grundad Det bör dock understrykas att generella normer för skriftspråket inte fanns på samma sätt på den tiden; sättet att skriva var mer individuellt. När generella stavningsnormer introducerades under det tidiga talet, där Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om Svenska stafsättet var ett pionjärarbete, avskaffades gradvis under seklet de tidigare förekommande särskrivningarna.
De flesta felaktiga särskrivningar har sitt ursprung i okunskap om i dag vedertagna skrivregler. Det finns dock särskrivningar som har andra förklaringar.
Exempel på vanliga särskrivningar
Radbruten särskrivning : Det kan förekomma sammansatta ord presenterade som uppbrutna på två eller flera rader på vissa logotyper , skyltar, titlar etc. Oftast är sådan typ av särskrivning inte oavsiktlig utan har tillkommit för att vissa skyltar kanske inte rymmer ordet i fråga sammansatt, eller för att leverantören av skylten har policyer som reglerar detta.
Bindestreck brukar inte förekomma i sådana fall eftersom det får texten att se asymmetrisk ut. Denna typ av särskrivning sägs ofta falla under begreppet gestalttext. Äldre särskrivning : I vissa fall används särskrivning för att texten skall se högtidligare eller äldre ut. Detta kommer ifrån att det förr i tiden inte fanns någon vedertagen norm för hur ord skulle hop- eller särskrivas.