Von willebrands sjukdom internetmedicin

I prover ses vanligen normala TPK. Nedsatt lever- och njurfunktion, antikoagulantiabehandling. Sveinsdottir skane. Prevalensen av von Willebrands sjukdom är cirka 1 procent.

von Willebrands sjukdom

De flesta patienter har lindriga symtom, men vid von Willebrands sjukdom typ 3 kan allvarliga blödningar uppstå. Hörnstenar i diagnostiken är blödningssymtom, familjehistoria och laboratoriefynd. Lindriga sjukdomsformer behandlas med desmopressin och tranexamsyra, vid svårare former används koncentrat av von Willebrand-faktor och faktor VIII. Genetiska analyser kommer att spela större roll i framtiden för såväl diagnos som behandling.

Sjukdomen ärvs autosomalt och förekommer till skillnad från hemofili hos både män och kvinnor. Första fallet beskrevs av den finländske läkaren Erik von Willebrand. Han beskrev sjukdomens kliniska symtom och ärftlighetsgång i en stor familj från Föglö på Åland [4] Figur 1. Länge trodde man att sjukdomen berodde på brist på faktor VIII FVIII , men på talet insåg man att orsaken hade att göra med en faktor som var skild från hemofilifaktorn, von Willebrand-faktorn vWF , och att denna nyupptäckta faktor, förutom att ha trombocytaktiv förmåga, även är bärare av FVIII [5].

Sedan dess har förståelsen för von Willebrands sjukdom ökat även om det ofta är svårt att ställa diagnosen, något som kräver både positiv blödningsanamnes och laboratoriefynd. Blåmärken är vanliga, och ofta uppvisar patienterna blödningsproblem i samband med tandextraktion. Blödningsbenägenhet i släkten är vanligt. Gastrointestinal blödning är sällsynt och ofta relaterad till angiodysplasier hos patienter med von Willebrands sjukdom.

Det finns en skillnad mellan undergrupperna avseende blödningssymtomens allvarlighetsgrad. Blödningar från leder och tarm samt cerebrala blödningar är vanligare vid von Willebrands sjukdom typ 3, där vWF saknas i plasma och trombocyt- och FVIII-nivåerna samtidigt är låga [7]. Dels är vWF bärare av FVIII, som därmed skyddas från nedbrytning och får en längre biologisk halveringstid, dels binder vWF trombocyter till subendo­telialt kollagen vid kärlskada och medverkar i trombocytadhesion och -aggregation.

Den producerar en polypeptid, som intracellulärt polymeriserar med hjälp av disulfidbindningar och bildar en serie av multimera former, som kan bli upp till 20 miljoner dalton i storlek. De mest högmolekylära formerna av vWF har också den största biologiska aktiviteten [8, 9]. Biosyntesen innefattar både en kontinuerlig frisättning till cirkulationen, men vWF kan också lagras intracellulärt i »Weible—Palade«-partiklar i endotelcellerna och i trombocyternas α-granula.

I samband med sekretionen klyvs vWF-multimererna så att ett typiskt spekt­rum av olika molekylstorlekar genereras. Vid brist på ADAMTS13 föreligger abnormt högmolekylära multimerer, som kan orsaka trombocytaggregation med sjukdomen trombotisk trombocytopen purpura som följd [8, 9]. Detta leder i sin tur till trombocytaktivering, vilket rekryterar nya trombocyter till kärlskadan.

Hypoalbuminemi internetmedicin See official product information about a von Willebrand disease treatment for adults.

Von willebrand symptom von Willebrands sjukdom (vWS) är den vanligaste ärftliga blödningsrubbningen med en uppskattad prevalens på cirka 1 %.

Faktor 13 brist Sjukdomen orsakas av brist eller nedsatt funktion av von Willebrandsfaktorn (vWF).

Sjukdom blodet koagulerar von Willebrands sjukdom, svenska.

ABO-blodgrupp spelar också en stor roll för variationen. Flera undergrupper av sjukdomen finns Mer än 20 undergrupper av von Willebrands sjukdom har beskrivits, även om endast 6 accepteras i dag enligt rådande klassificering [13]. De varierar efter om defekten är kvantitativ typ 1 och 3 eller kvalitativ typ 2 Tabell I. Typ 1. Den vanligaste typen av von Willebrands sjukdom är typ 1.

Omkring 70 procent av alla patienter har denna typ. Vid typ 1 är vWF strukturellt normal, men mängden är för låg. Symtomen är oftast lindriga, och därför kan det vara svårt att särskilja patienter med von Willebrands sjukdom från friska individer. Typ 3.

von Willebrands sjukdom – från biokemi till klinisk praxis

Den mest sällsynta formen 5 procent av alla typerna är typ 3. Samtidigt är det den mest allvarliga formen med avsaknad av vWF. FVIII är dessutom lika låg som vid moderat blödarsjuka, vilket bidrar till sjukdomsbilden. Typ 2. I dag finns 4 undergrupper inom von Willebrands sjukdom typ 2 typ 2A, 2B, 2M och 2N , alla med olika kvalitativa defekter. Typ 2A karakteriseras av en selektiv brist på högmolekylära vWF-multimerer.

Orsaken är antingen ökad proteolys via ADAMTS13 eller defekt multimerisering, som leder till sek­retion av företrädesvis mindre multimerer. Klassisk typ 2B kännetecknas av ökad affinitet för trombocyt­receptorn GIb, som kan föranleda trombocytopeni. Typ 2B har oftast intakt multimerbildning, men eftersom dessa spontant binder till trombocyter ökas också nedbrytningen med ADAMTS13, varför man på laboratoriet ser en reducerad fraktion av de högmolekylära multimererna.

I typ 2M återfinns kvalitativa varianter som innebär en förlust av trombocytbindningen men med en närmast intakt distribution av vWF-multimererna [14]. Patofysiologin är inte fullständigt karakteriserad, men bindning till maligna cellkloner och förlust av högmolekylära multimerer på grund av ökade skjuvningskrafter ger ökad nedbrytning av ADAMTS13 har sannolikt en roll.

Vid stenos eller klaffdefekter kan tillkomma mekanisk destruktion av multimerer eller adsorption av dem till ytan av aktiverade trombocyter. Dessutom kan clearance av multimererna ökas om orsaken är förekomst av antikroppar.