Smalspår bredd
7 mil lång och millimeter bred sträcker den sig från de småländska skogarna i väster, förbi sjöar, små samhällen och jordbruk till skärgårdslandskapet i. Spårvidd uttrycker avståndet mellan rälerna på ett järnvägsspår. Spårvidden mäts mellan rälshuvudenas innerkanter 14 mm under överkanten. Den vanligaste spårvidden idag är 1 mm normalspår. Spårvidd kan även avse landsvägsfordon men mäts då mellan de axiella mittpunkterna på hjulen.
Ett smalt spår är billigare att bygga eftersom slipers blir kortare och banvallen smalare. Dessutom kan kurvradierna göras mindre med bibehållna gångegenskaper. Dock kan även normalspår ha mycket snäva kurvor om fordonen anpassas vanligt skruvkoppel kan då inte användas vilket används på spårvägar. För att göra systemet smalspåret billigare har fordonen gjorts mindre och lättare, vilket medfört att klenare och därmed billigare räls kunnat användas.
Även klenare banunderbyggnad blir därav fallet. En myt har därför etablerats att det är på grund av spårvidden som lastförmågan och lastprofilen blivit sämre. Detta är dock fel, till exempel världens tyngsta tåg, malmtåg i Sydafrika, [ 1 ] går på smalspår och transporter av normalspåriga vagnar på överföringsvagnar visar att detta inte stämmer. I järnvägens barndom var transporterna mest lokala utmed banan.
Arbetskraften var billig, så att omlastning till vagnar på en annan bana var enkel. Många banor byggdes därför smalspåriga, medan de längre banorna gjordes bredare.
Storbritannien, som byggde sina första järnvägar mycket tidigt och som också exporterade lokomotiv, valde avståndet 5 fot 1 mm mellan ytterkanterna på rälsen, vilket blev lika med 1 mm mellan rälsens innerkanter, alltså det som avgör spårvidden i detta sammanhang. Storbritannien valde detta som standard och deras föredöme gjorde att större delen av Europa och även Amerika valde samma spårvidd.
Så skedde även i Sverige. Allt eftersom järnvägarna byggdes ut och bildade nätverk genom länderna, så ökade behoven av längre transporter. Nackdelarna med omlastningar vid spårviddsbyten blev uppenbara och en standardisering började. Resterande smalspåriga banor lades senare ned, med undantag för Roslagsbanan i Stockholms län.
Spårvidder för svenska järnvägar
Han föreslog 5 fot 1 mm, räknat mellan rälsens innerkanter vilket senare avrundades till 1 mm och sedermera blev standard ända bort till Stilla havet och också blev standard i Finland och Baltikum, som på den tiden ingick i det ryska riket. Därmed kom det att finnas två olika standarder med stor spridning, vilket fortfarande försvårar järnvägstransporter mellan Västeuropa och Östeuropa.
Det har diskuterats om de baltiska staterna med EU-stöd ska bygga om till 1 mm, vilket ligger på is Man nöjer sig mest med upprustning jämför Rail Baltica. I Spanien och Portugal valde man också egna spårvidder. Spanien har fått stora stöd till nybyggen med normalspår, men har inte byggt om äldre spår. När man byggt nya banor för höghastighetståg i Japan, Kina och Västeuropa har man valt 1 mm.
Dessa banor används inte heller för godstrafik. Irland har en egen spårvidd trots att det tillhörde Storbritannien när spårvidden valdes, vilket beror på att spårvidden inte ännu hade standardiserats där. Spårvidden i USA gjordes enhetliga på någon dag i ett massivt projekt efter omfattande förberedelser, efter att järnvägstransporterna mellan nord- och sydstaterna vuxit tillräckligt för att omlastning skulle vara ohållbart.
Med träslipers är det relativt lätt att ändra spårvidd lossa infästningen och fästa igen.
Järnvägstermer
Problemet är att fordonen måste bytas ut även om en del kan byggas om. Rälsens fastsättning mot slipers kallas befästning. Befästningen sker med olika metoder som garanterar att spårvidden håller sig inom specificerade toleranser. Spårvidden kontrolleras med ett mätverktyg, en spårviddsmätare, som läggs vinkelrätt och mäter spårvidden.
En variant av mätare kallas Sola-pass, beroende på att det tillverkades av det Österrikiska företaget Sola. I växlar gäller speciella mått och det är viktigt att löpande kontrollera dessa för att förebygga urspårningar efter slitage. Avståndet mellan hjulens flänsar är några millimeter mindre än spårvidden. Anledningen till detta är att en hjulaxel måste kunna röra sig lite i sidled för att den koniska ytan ska kunna styra hjulet mot centrum.
Se gångegenskaper. Toleransen mellan spårvidden och flänsavståndet gör att till exempel Finland och Ryssland kan köra på varandras banor fastän deras spårvidder skiljer 4 mm 1 resp. På vissa banor har man behov av att tåg med olika spårvidder kan köras. Det kräver att tre eller fyra räler används. Samma teknik har använts när en linje byggts om till normalspår.